Hur jag hamnade i Tutviken - Lilian 

 

1965 var jag 14 år och gick i 7:nde klass på högstadiet i Årstaskolan i södra Stockholm. Terminen hade just börjat och vi hade fått en fysiklärare som hette Janne Svensson. Han och hans dåvarande fru Vivi hade just köpt en gård i Vendelsö. De hade köpt 5 hästar och hade tänkt starta en ridskola på gården. Janne undrade om några i klassen ville följa med honom till Vendelsö efter skolans slut så kunde vi få rida gratis mot att vi mockade och skötte hästarna. 

 

Jag högg som en kobra eftersom jag ridit sedan jag var 6 år och älskade hästar över allt annat på denna jord. Mor och far gav sitt medgivande till erbjudandet och här började min första kontakt med gården i Vendelsö som sedan kom att heta Vendelsö Ridskola.

 

Vi red mycket på vägarna och i skogarna runt ridskolan och det innebar att vi hamnade i skogen i slutet av Tutviksvägen ibland och vi red givetvis också på alla grusvägar i området mellan ridskolan och Tutviken. Naturen i Gudö var fantastisk, det kändes som man var mitt ute på landet trots att Gudö låg bara ett par mil från Stockholms centrum. För att göra en lång historia kort bodde jag i mitten på 80-talet i en hyreslägenhet på Katarina Bangata på söder. Jag var singel och jobbade som polis på Skärholmens polisstation. Lägenheten var fin med högt i tak och kakelugnar men jag gillade inte att bo i stan där det enda jag behövde bekymra mig över var hur många dammråttor jag skulle ta bort med dammsugaren när jag kommit hem från jobbet. Kort sagt, jag ville bo på landet.

 

Landet var som ni förstår Gudö för mig. Jag tog med mig min mor i  bilen och åkte upp från Gudöbroleden rakt in på Tutviksvägen. Eftersom jag kände området väl tyckte jag att jag lika gärna kunde bo på en sjötomt när jag ändå skulle flytta till landet. Till saken hör att jag inte hade en enda sparad krona på banken och jag minns att mamma sa när vi åkte in i området att jag inte skulle få förskott på något arv.

 

Det hade jag inte tänkt heller för nu hade jag tänkt att jag kunde få hyra någon stuga utmed Tutviksvägen eftersom hela området i stort sätt bestod av sommarstugor. Jag knackade dörr till alla fastigheter med sjötömt till vänster om Tutviksvägen. Jag frågade artigt de som var hemma om de tänkt sälja eller hyra ut sin fastighet. När jag kommit upp på Fiolvägen med mamma och bilen kom ett äldre par gående. De tillfrågades också om de kände någon som skulle sälja eller hyra ut sitt hus. Paret sa att jag skulle höra med dem som ägde fastigheten på Strängvägen 13 för de var nästan aldrig där. Sagt och gjort så knackade jag på dörren till denna fastighet som givetvis var en sjötomt som jag tänkt mig bo på från början.

 

Ingen var hemma så jag skrev ihop en lapp om att jag ville köpa eller hyra deras fastighet. Jag satte upp lappen på ytterdörren med mitt telefonnummer på, med en förhoppning om att de skulle höra av sig och så åkte mor och jag tillbaks till civilisationen, dvs till Årsta resp Katarina Bangata. 

 

Det tog inte många dagar innan mannen som ägde fastigheten hörde av sig. Vi träffades på Strängvägen 13 där det snart framgick att mannen trodde att jag ville hyra hans hus någon sommar. Jag förklarade att jag ville hyra huset året runt trots att jag såg att det var ett rent sommarhus med två elplattor i köket och inget indraget vatten. Vatten gick att hämta i en gammal handpump som stod ute på gräsmattan. 

 

Mannen uppgav att han inte använde huset så mycket för fastigheten saknade staket och han och frun hade en tax som var rymningsbenägen så det innebar att familjen blev kvar i villan med staket i Fornudden där man bodde året runt. Han sa att det var bättre att jag köpte huset på Strängvägen istället eftersom han ändå skulle bli tvungen att tömma huset på möbler om jag tänkt bo där året runt.

 

Nu blev det dax att berätta sanningen om att

jag inte hade några pengar att handla något hus för. Mannen sa då att jag kunde få låna 150.000 kr av honom så kunde jag säkert få ett huslån på 100.000 kr som var den felande summan till det totala beloppet som mannen ville ha för huset. Jag berättade att min mor ägde en bostadsrätt i Årsta och att jag var den enda arvtagaren efter henne. Eftersom mammor sorgligt nog inte har evigt liv lovade jag mannen att betala tillbaks lånet till honom den dagen min mamma inte längre levde. Vi kom överens om upplägget och jag hade lyckats med att bli fastighetsägare till en sjötomt i Gudö utan att äga en enda krona förutom det lilla bidrag jag fick från polisen varje månad. Helt osannolikt! För den intresserade finns det en ännu inte skriven fortsättning på mitt boende i Gudö.